Dags för en ljusskygg fågel att träda fram

- Efter att i Nya Zeeland sett kaskelottvalar, delfiner, sälar, albatross, keapepegojan och mängder av får var det nu äntligen dags för kiwin, landets nationalfågel. En ljusskygg fågel som bäst trivs under de mörka timmarna - därför inget foto på kiwin. Dessutom tål de inte blixten från kameran. Den kan inte flyga och har en väldigt lång näbb. Den enda fågeln som har näsborrar längst ut på näbben vilket gör att den har ett fantastiskt luktsinne!

Istället blev det ett foto på Emil och Liisa när de besökte Rainbow Springs utanför Rotorua. En naturpark som visar upp mycket av landets djur och naturliv.

Från varma källor och gejsern till Maorifolket

Vandrade genom Wai-O-tapus varma källor, kokande lerdammar och såg gejsern som varje dag kl 10.15 skjuter upp sitt varma vatten i luften.

Maorikulturen och dess historia blev temat för kvällen när vi kom till Rotorua. Vi fick se hur de levt genom århundraden, lyssna på deras sång och musik, se dess hantverk och berättas hur deras vardag kunde se ut. Avslutade ute i byn med middag som legat på heta stenar under jorden, en uråldrig och traditionell matlagningsmetod.

Under snötäcket vilar vulkanen Ruapehu

- Vi tog frukosten vid National Army Museum i Waiouru. Där kunde vi också beskåda snöklädda Mount Ruapehu, norra öns högsta berg. Detta är en vulkan som så sent som 1996 fick ett stort utbrott.

Bagagevagnen var framdragen. Planet från Auckland hade landat på lilla flygplatsen i Taupo tidsenligt. Emil anslöt sig därmed till vår fortsatta färd på nordön.

Det skrivs inte mycket om Taihape

- Frukosten åt vi längs kusten söder om Wellingtons stadskärna. Här finns en vacker kustväg som får stadsborna att åka hit för fiske, bad, cykeltur eller kanske träffa någon dvärgpingvin.

Efter dagen längs kustvägen åkte vi uppåt och innåt landet på den norra ön. Vi hittade i Taihape ett billigt och bra motell. De finns många motells efter vägarna i landet med fin standard och bilen kan parkeras utanför rummet. Oftast inga problem med wifi numera.

Ett för oss litet okänt samhälle, mindre än Ockelbo, vad har det att erbjuda i matväg. Frågade motellets ägare, som förresten var grek. Och så satt vi där i en mysig restaurang, Le Cafe Telephonique, med en förrätt som innehöll läckra sniglar. Inte blev vi mindre missnöjda av huvudrätten, superbt.

I Taihape bor drygt 1500 personer. Orten byggdes upp omkring 1895 när järnvägen drogs förbi. Numera finns inte mycket av framtidshopp. Folket drar till storstan. Värdet på husen är nästan lägre än ett garage i Auckland. Trenden från övriga världen känns igen, oavsett det gäller Bräcke eller Taihape.

Siktet inställt på Wellington

- Idag var det huvudstaden som gällde.

- Dagen började med en promenad genom den vackra parken de har längs bergssluttningen. Wellington Botanic Garden har funnits sedan 1868. Skötseln av parken är ett föredömme.

Besökte parlamentet i Nya Zeeland. Ombyggt efter branden 1998. Huset ska numera även klara jordbävningar. Mycket av det gamla tillvarataget. Eftersom politikerna är på sommarlov blev det mest administrativ personal vi träffade. Kom ihåg!!! Detta land var först i världen med att besluta om kvinnlig rösträtt - 1893.

- Avslutade fredagen som sig bör i dessa parlamentskretsar med en öl i puben på andra sidan gatan, The Backbencher.

Dags att lämna södra Nya Zeeland

- Åkte bil från  Blenheim till lilla vackra färjelägret i Picton. Lyckades byta vår bokade nattfärja till eftermidagsturen till Wellington.

- Detta var det sista vi såg av den vackra ön i södra Nya Zeeland. Återkommer gärna!

- Tack vare vänligt bemötande i Picton fick vi en extra kväll i Wellington. Letade reda på en fin fiskerestaurang vid stranden.

Besökte fyra vingårdar i Marlboroughregionen

På 40 år har Nya Zeelands vinodlingar vuxit från nästan noll till att idag vara en av landets stora näringar. Marlborough är landets största vindistrikt och här började vi dagen med ett besök hos den största, Brancott. De övergick 1973 från att vara fårfarmare till att bli en mycket framgångsrik vinodlare.

Sauvignon Blancdruvan är den som dominerar i regionen med nästan 80 % av produktionen.

Efter att testat vinerna på Brancott, familjeföretaget Allan Scott,  Forrest med sina fina Rieslingviner och Saint Clair så tycktes de flesta vinerna smaka riktigt bra. Men faktum kvarstår, Nya Zeeland tillhör inte de största i världen på vinproduktion. Men de har hög kvalitet på vinet de producerar.